cristofer – malmö, cph, sthlm.

Satt och kollade på KGB och debatten mellan Mona och Fredrik. Fredrik och Mona är bägge rätt lågmälda och vill framstå som seriösa – men emellanåt blir det bara tråkigt. Men inte idag!

I början av debatten var det rätt lamt, men sen jäklar i mig hettade det till! Äntligen lite känslor, lite äkthet! Fredrik var riktigt vass! 

Men hotet att sossarna verkligen skulle vinna nästa val börja verkligen oroa. Inte för att jag är övertygad om att de gör det – för det är jag verkligen inte övertygad om. Moderaterna har lång erfarenhet av att ha extremt höga siffror mellan valen. Framför allt när man inte ens pratar om sin egen politik – som sossarna gjort till sitt varumärke under det senaste året. Men när Sahlin till slut började lägga ut texten i sin budget som hon presenterade härom veckan – så kom det en reaktion i opinionen direkt. Siffrorna dök markant. 

Men oavsett vilket lag du hejar på och oavsett vad jag själv tycker så har jag ett problem med Mona Sahlin – hon hänger verkligen inte med i tempot! När Mona får uppenbara frågor så svarar hon på ett bra och planerat sätt – även om jag sällan håller med. Men när hon blir utkastad i oväntade frågor så står hon svarslös. Alltså ordlös. Tyst. 

I Söndagens partiledardebatt i Agenda tystnade Mona vid några tillfällen och hade inga ord fast hon tilldelats ordet. Svarslös. 

Idag såg vi igen hur hon blev helt tom i huvudet. Då kan hon oftast inte ens ordbajsa (vilket är en grundegenskap hos en politiker utan svar) – istället försöker hon desperat byta ämne – i KG Bergströms program så ber hon t.o.m. programledaren bryta för att prata om ämnet senare. Det är faktiskt häpnadsväckande! Oavsett hennes åsikter – jag vill ha en statsminister som har kapacitet. Kapacitet att ta snabba beslut, att snabbt analysera information, att rappt tänka ut slutsatser och finna sig i nya situationer. Mona har inte de egenskaperna. Hon blir därmed en belastning i alla internationella förhandlingar, i krissituationer. Hon har dessutom ingen pondus. Inte ens i sitt eget parti tar man ju hennes ord för lag – inte ens som tunga möjligheter. Man avfärdar henne. Bryskt och snabbt. Sin egen partiledare. 

Det är verkligen inte bra. Mona blir därmed farlig – för Mona kan bli statsminister. Det vore verkligen inte bra.