cristofer Рmalm̦, cph, sthlm.

Emellanåt blir man så trött. Som på diskussionen om The Pirate Bay och om deras dom var rätt, onödigt hård etc.

Äh. Jag börjar jag bli så trött på den här kvasidiskussionen. Det är egentligen väldigt enkelt. På 1980-talet sålde Michael Jackson 40 miljoner ex av Thriller. Idag borde han sålt 500 miljoner ex. Att ingen annan gjort det tyder på att skivbolagen har en dålig affärsmodell. Kort och gott kan man säga att de tar mycket mer betalt än folk har lust att betala. Så jag köper att folk laddar ner av ren ilska.

Men att kalla det lagligt är ju ändå löjligt. Alla vet att det är olagligt. Om än juridiskt möjligt i vissa lägen. Om än tekniskt möjligt. Men ändå. Du vill ha en vara. Men du vill inte betala för den, för det är så enkelt att stjäla den. Så enkelt är det. Precis så enkelt är det. Du stjäl den.

Men. Det är 2009 nu och det finns enkla sätt att vara laglig. Idag är det faktiskt enklare att regga sitt kreditkortsnummer i iTunes och sedan ladda ned. Med ett klick. Ett.

Det är alltså mycket enklare än att sitta med filer med dåligt ljud, eller dåligt innehåll, hackande innehåll, långsam nedkoppling eller vad det nu kan vara.

Hacka gärna på skivbolagen. Men inse att ni laddar ned en _produkt_. Det betalar man för.  Precis så enkelt är det. Pirate bay får ta sitt straff eftersom de är skyldiga. Det vet era tre-åriga söner och döttrar eftersom ni lärt dem vad som är mitt och ditt. Det vet ni också. Ni vet att ni tar något utan att betala. För att det är enkelt. Det gör er inte till bättre människor. Det är stöld. Allt annat är hyckleri.

SÃ¥ sluta ladda ned olagligt. Börja betala. Klaga gärna pÃ¥ larviga priser – men inte pÃ¥ att betala för en _produkt_. Att vara vuxen innebär att skilja rätt frÃ¥n fel. Vi vet alla vad som är rätt. Det är att betala för det vi vill ha och som nÃ¥gon annan lagt ned arbete pÃ¥. Enkelt.

Jag vet inte vad det är med mig och litteratur. Vi har aldrig riktigt hittat ett harmoniskt förhållande. Vanligtvis slukar jag vissa böcker och ratar andra utan något givet mönster. Jag kan konstatera att jag är lite favoriserande för böcker som lär mig något eller ger mig insikter. Då landar vissa biografier bra. Viss managementlitteratur kan vara kul, annan är så tråkig att jag inte vet om jag ska anordna ett eget litet bokbål.

Men nu har jag i alla fall hittat två böcker jag ska ta mig an och som jag tror att jag kommer gilla att läsa. Det innebär dock inte att jag i efterhand kommer att ha gillat dem, men troligen kommer jag ha tyckt om själva läsandet. En mycket viktig parameter här, är att böcker ska vara inbundna. Pocket gör inget för mig. Jag menar det verkligen, jag tycker de är fula, saknar magi, har jobbigt liten text, och är jobbiga att hålla i.

Men tvÃ¥ nya böcker blev det idag. Alex Schulmans ”Skynda att älska” som är en biografi över honom själv och hans relation till hans, väsentligt äldre, far. En relation som är ganska svÃ¥r – vilket jag kan känna igen mig i. Min far var 57 när jag föddes. Kan bli intressant att se likheter.

Alex Schulman tycker jag är en ganska intelligent kille. Jag gillar inte hälften av det han gör ens, men han är rätt smart. När den typen av personer kastar ironin och sarkasmerna och gör nÃ¥t seriöst – dÃ¥ blir jag intresserad.

Den andra boken jag precis beställt är Edmonde Charles-Roux’s ”World of Coco Chanel”. Vid sidan av att hon var en legendarisk designer för ett likaledes legendariskt modehus sÃ¥ skapade hon i praktiken den moderna kvinnan, hon demokratiserade modet med val av billigare tyger och oäkta smycken – och gjorde det tillgängligt. Vid sidan av det var hon ju en riktigt citatmaskin värdig Mae West. Och enligt vissa – galen. Ska bli kul att fÃ¥ lite insikt i hennes person.

För er som inte orkar läsa boken sÃ¥ kommer filmatiseringen ”Coco avant Chanel” (”Coco innan Chanel”) i vÃ¥r/sommar (svensk premiär 19:e maj) med Audrey Tautou i huvudrollen. Filmen (trailer här nedanför) är alltsÃ¥ baserad pÃ¥ boken ovan. Troligen kommer även TV-filmen ”Coco Chanel” säkert visas pÃ¥ tv, den kammade hem 3 golden globe. Varför sÃ¥ mycket Chanel just i Ã¥r? Det är 125 Ã¥r sedan Gabrielle ”Coco” Chanel föddes i den franska staden Saumur. Jubileum alltsÃ¥..

Plus d’infos sur ce film

Emellanåt när man går igenom en historisk stad blir man beklämd. Över turister.

När vi kom till Berlin pÃ¥ lÃ¥ngfredagen sÃ¥ är det mesta stängt. Men solen skiner. SÃ¥ vi strosar genom denna fantastiska stad. Och efter en bra stund kommer vi till förintelsemonumentet – minnesmonumentet över de judiska offer som dog under nazisternas styre. Ett mycket vackert och meditativt monument som jag verkligen tycker att man ska se.

Men väl där så ser jag bara turister. Skolungdomar utan historia eller utan respekt. Behandlar stället som en lekplats. Springer omkring, hoppar ovanpå och tjoar och tjimmar. Ganska ovärdigt.

I vilket fall. Monumentet är fantastiskt. GÃ¥ dit, njut och kontemplera. Ta med en kaffe och bara promerera omkring i det. GÃ¥ in i det. Känn mörkret och ja.. döden, faktiskt.  Kontemplera över vad du är inne i – det fascinerar, skrämmer och känns ändÃ¥ fridfullt. Värdigt.

Tillbaka från Berlin!

Så underbart! Jag älskar Berlin! Lika härligt som New York. Samma känsla av frihet. Man kan vara den man är. Man kan göra vad man vill. Liberalt! Härligt!

Igår var vi på Lutter & Wegner. Inte kedjan. Den första. Den riktiga. Vi fick ett bord mitt i restaurangen. Stället är mycket enkelt, rustikt och magiskt. Vi satt mitt i lokalen, mycket välplacerade för att se och synas.

Maten var fanastisk. V̴rens f̦rsta vita sparris, Wiener Schnitzel Рallt s̴ bra som det kan bli i Tyskland!

Men bäst var sällskapet. Vid bordet snett bakom mig satt ett sällskap som var mycket intressant. En Matrona presiderade sina karlar. Hon sÃ¥g ut som Catherine Deneuve och agerade med en enorm pondus. Snett bakom mig satt ett likaledes intressant par, av det mer konservativa snittet. En dam av av upphöjd, närmast brittisk, klass – även om hon var tyska. Hon särskÃ¥dade mig. Analyserade mig frÃ¥n topp till tÃ¥. Varenda detalj fick en kritisk blick. Hur jag höll i glaset. Hur jag höll besticken. Om jag slickade mig om munnen, eller använde servett. Allt bedömdes. Jag var iofs väldigt brittiskt klädd i oranga byxor, mariblÃ¥ kavaj, vit skjorta och orange böstnäsduk – och hade dessutom en matchande blÃ¥ halsduk när jag kom in. SÃ¥ hon reflekterade säkert över vad jag hade glömt. Vad som var fel, om nÃ¥got.

Men efter en lång stund verkade hon verkade mjukna upp lite. Bara lite. Sen gick Olof till herr-rummet. Jag är ensam kvar och sitter och begrundar denna kvinna. Mycket korrekt, men väldigt stel. Fantastiskt vacker och oerhört välklädd. Men med vackra rynkiga drag som vittnar om att allt i livet kanske inte varit enkelt. Men hon verkar ha en riktigt tråkig karl. Han ser inget hon gör. Inget.

Allt hon gör är perfekt. Men han förstår inte. Han förstår inte hur mycket jobb hon lägger ned , eller ens vad som förväntas av honom för att leva upp till denna perfekta bild. Och det vet hon.

Men så helt plötsligt. Hon tittar på mig. Iskall blick. Som gjord av is. Konstaterar att jag iaktar henne. Verkar inte gilla det. Och precis när jag inser att jag måste vika med blicken så höjer hon ena mungipan. Hon ler lite. Flirtar. Och så tittar hon på sin man. Han ser inget. Då höjer hon sitt glas. Ler mot mig. Skålar. Tar en klunk. Jag gör detsamma. Hon ser på mig. Ler. Hon sänker sitt glas. Sakta. Och han har inget sett.

Detta gjorde hennes kväll. Efter detta sprudlar hon av glädje. Hon fnittrar. Hon känner sig kvinnlig – och jag fÃ¥r en bestämd känsla av att det var första gÃ¥ngen pÃ¥ mycket länge. När hon gÃ¥r passerar hon mig. Och precis när hon är förbi vänder hon sig om. Ler. Och säger ”Tack för en fantastisk afton. Auf Wiedershen!”.

Helt underbart. Emellanåt är man med om små ögonblick i ens liv. Ögonblick som faktiskt inte är någonting. För den ena personen. Men som gör en enorm skillnad för någon annan. Det är lite magi. Man bidrar lite till någon annan männsikas lycka. Det är stort.

Det är inte ofta jag är helt nöjd med bilder som tas pÃ¥ mig. Me den här som Sydsvenskan tog pÃ¥ Malmömötet och la upp pÃ¥ nätet i morse tycker jag var riktigt jäkla bra! Tack Sydsvenskan – allt är förlÃ¥tet!

Håller nu på att packa för sköna försommartemperaturer i Berlin! Sköna dagar med allt vad Berlin har att erbjuda. Rapporter kanske kommer under tiden, annars när jag kommer hem.

Ha en fabulös påsk allihop!

Idag har vi varit på en traditionell Österlens-tur så här i påsktid. Vi har kört genom ett molnigt landskap, vi har sett Brösarps Backar, Haväng, Kivik, Tomelilla etc. Vilket underbart vackert landskap! Tyvärr öppnar inte konstrundan förrän imorgon så den får vänta en vecka.

Men våren har anlänt till Österlen! Om någon vecka blommar landskapet helt gult, då rapsen slår ut i blom.. Det kommer bli lika vackert som alla år! Har du inte sett de skånska rapsfälten blomma så borde du åka ned om en vecka eller två. Det är makalöst vackert och en vårbaserad energi-kick av rang.

NÃ¥gra obligatoriska saker hann vi med i vÃ¥r shopping – vi har naturligtvis köpt lamm frÃ¥n Haväng, fisk frÃ¥n Buhre’s i Kivik, bröd (Kavring) frÃ¥n Mellby, fantastiskt goda korvar med sin bas i kött och inte den där mjöliga massan som kallas falukorv.. Och ovanpÃ¥ det lite frukt, grönt och ägg frÃ¥n bonden osv.

Vi har ett fantastiskt kulturlandskap i Sverige och vi borde odla det mer! Vi borde ta bättre hand om vÃ¥ra bönder som ger oss sÃ¥ fantastiska rÃ¥varor – om vi bara tar en sväng förbi. Inga mellanhänder. Inga tillsatser och smakförstärkare. Ingen sprayar jordgubbarna med jordgubbssmak.. Bara en sÃ¥n sak!

Nu väntar jag bara med spänning pÃ¥ den första färskpotatisen – kanske när vi kommer hem ifrÃ¥n Berlin..

PÃ¥ konstrundan nästa vecka blir det sväng om Bent Lyke Möller i Vik som ställer ut sina scenkläder bl.a.! Kan bli spännande. Imorgon hoppasjag att vi hinner med 2 x Gynning’s vernissage i Ystad.

Eller så kan man göra som Frankrike. Strunta i att vinna och vara sig själv istället. Och skicka Patricia Kaas. Det är faktiskt på gränsen till finkultur igen.

Sakis Rouvas – ”This is our night”

Inte världens bästa lÃ¥t. Men en given gaydisco-favorit hela sommaren. Tur att vi inte skickade Alcazar – det hade blivit röstsplittring..

Ja det har blivit lite väl mycket finkultur på bloggen på sistone. Nu blev det nöjeskultur med mycket biceps..

P.s. Bella РNu vet jag vad du r̦star p̴!

Ja. Igår var det alltså Don Carlos. Premiär och Staffan Valdemar Holms avskedföreställning i rollen som teaterchef för Dramaten. Han och frun Bente Lykke Møller lever i konstnärlig symbios och arbetar fram sina verk tillsammans. I detta fall en extremt avskalad scenografi av Bente, helt i grått och svart. Alla bär samma kläder så att vi inte ska få några markörer om vem som är vem, utan tvingas följa texten och intrycken som ges på scen. Och vilka intryck!

Det här är helt enkelt genialt. Och jag måste säga att Dramaten ligger i en helt annan klass än resten av teater-Sverige. Skådespeleriet är trollbindande och jag sitter emellanåt lika engagerad i folks interna konflikter som om det vore min egen familj. Smärtan blir emellanåt outhärdlig, som i Gunnel Freds ångestladdade utbrott på bilden.

3 timmar och 40 minuter av hovintriger. I grÃ¥tt. Det kanske inte lÃ¥ter som världens roligaste lördagsunderhÃ¥llning, men det är verkligen fantastiskt bra! Det är mycket sällan jag gillar moderniserade klassiker, det faller allt för ofta platt och lättsamt, till arkivet av ”kommer inte ihÃ¥g, fick nog inga riktiga intryck av den uppsättningen”. Men Valdemar Holms uppsättning av Schillers Don Carlos kommer att sitta kvar. Länge. Vilka scener! Läckert, modernt, suggestivt, mörkt, roligt (!) och fyllt med humoristiska inslag.

Summa summarum en mycket värdig och stilig exit för Staffan Valdemar Holm. Hoppas han kommer tillbaka snart!