cristofer Рmalm̦, cph, sthlm.

Lite mer info om Torsdagens premiär i Karlstad på Sunset Boulevard får ni idag!

En helt fantastisk föreställning var det och det var kanske i och för sig väntat eller åtminstone önskat, men inte desto mindre uppskattat.

Sunset Boulevard är historien om en skÃ¥despelerska som nÃ¥r världslig berömmelse inom stumfilm men som glöms bort när talfilmen träder in. Hon lever i ett enormt ”mansion” pÃ¥ Sunset Boulevard och där möter hon av en slump Joe som blir hennes motvillige älskare. En depraverad historia om en diva i en tid som liknar vÃ¥r pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Kändisar kommer, blir världsberömda och försvinner frÃ¥n vÃ¥rt medvetande. Men i Normas värld har hon aldrig glömts bort – och hennes butler ser till att skicka beundrarpost till hene varje dag för att hon inte ska bli medveten om att hon är passé och bortglömd. Att smaka framgÃ¥gens sötma men snabbt ses som en föredetting mÃ¥ste vara en utmaning för vem som helst

Maria Lundqvist, som jag mest känner som komedienne i form av hennes rollkaraktär ”Sally”, var väl kanske inte det mest väntade val jag hade trott pÃ¥ i rollen som Norma Desmond. I filmen spelas Norma Desmond av Gloria Swanson, som dÃ¥ var just en bedagad f.d. filmstjärna. Hon fick rollen – rollen som kunde varit hennes eget liv. SÃ¥ helt otippat var det kanske inte att nÃ¥gon av vÃ¥ra till Ã¥ren komna svenska stjärnor skulle fÃ¥tt göra rollen. Men valet föll pÃ¥ Maria Lundqvist som Ronny Danielsson uppenbarligen sÃ¥g nÃ¥got unikt i. Och vilket genonbrott! Maria inte bara gör rollen, hon blir verkligen ett med Norma Desmond. Hennes röst skär mellan falsett och brösttoner pÃ¥ precis det sätt som Andrew Lloyd Webber lät Glen Close göra i Los Angeles och sedermera även i Broadway-uppsättningen. Det ska inte vara skönsÃ¥ng, det ska vara dramatik och Maria har hittat helt rätt i sin vokala tolkning. Hennes störa nummer ”As if we never said goodbye” (pÃ¥ svenska ”Som om vi aldrig sagt farväl”) är i Normas värld henes stora Ã¥tertÃ¥g till filmen och vita duken. Hon river av en enorm förestälning med henne själv i centrum och hela filmvärlden roterandes runt henne. Publiken vet dock att det bara är hennes bil som filmbolaget ville lÃ¥na – Norma själv var aldrig aktuell för nÃ¥gon roll. Maria gör numret lysande och med enorm närvaro och energi.

Till sist död och förintelse och slutscenerna kan lätt bli lite väl melodramatiska men Ronny Danielssons varma regi har gjort att det funkar riktigt bra – med gott understöd frÃ¥n en duktig scenograf som visar upp vilken kulissvärld Norma byggt upp kring sig själv.

En strÃ¥lande föreställning – ta er till Karlstad och se denna pärla bland musikaler!

Idag tar vi bilen frÃ¥n Karlstad till Malmö – en tripp pÃ¥ ca 6 timmar som gÃ¥r via Göteborg. Funderar pÃ¥ att köra inom Fäskekörka och köpa med nÃ¥got gott till helgen..

Ikväll bär det av till Köpenhamn och unga danskompaniet som har föreställning pÃ¥ det kongelige – stærekassen-scenen.

Nu frukost!

Jag har ikväll varit pÃ¥ en fantastisk föreställning av min favoritmusikal – Sunset Boulevard.

Maria Sundqvist gjorde en makalös prestation som Norma Desmond i en magisk uppsättning på Värmlandsoperan i Karlstad!

Mer info kommer men skynda att boka biljett – detta är Ã¥rets musikalupplevelse i Sverige!

Idag öppnar Riksdagen med pompa och stÃ¥t. Det blir gudstjänst i Storkyrkan, maktmingel (ja, alltsÃ¥ – alla som du känner igen frÃ¥n svensk politik och media är där) pÃ¥ sammanbindningsbanan i Riksdagshuset, kort middag i gamla stan och sen vidare till Kungliga Operan för underhÃ¥llning. Under dagen kommer jag sjunga kungssÃ¥ngen en hel himla massa gÃ¥nger och kindpussas sÃ¥ att smittskyddsläkarna svimmar av skräck för svininfluensa. En ganska kul dag med andra ord! Lovar att berätta mer imorgon!

Jag älskar verkligen Amerika! Det finns mycket vi kan lära från deras underbara syn på möjligheter, entreprenörskap, the american dream! Det finns en del dåliga saker också. Deras sjukvårdssystem är ju helt obegripligt för alla som kommer från moderna länder. Det är det som är paradoxen med USA. Så ultramodernt. Och samtidigt så extremt gammalmodigt. Vattencisterner på taket liksom? Löste vi inte det för åtskilliga decennier sedan?

Sitter och fixar en Whitney-lista i iTunes efter hennes bejublade comeback. Och en av lÃ¥tarna som är lite corny, men som samtidigt är sÃ¥ fruktansvärt pampigt klingande av John Williams är ju hennes ”One moment in time” som gjordes till OS i L.A 1984. DÃ¥ var Whitney fortfarande vit som snö – ja bildligt talat. Religiös, oskuld, och allt det där. Men sÃ¥ gick det ju inte riktigt som man tänkt sig. Men sÃ¥ slÃ¥r det mig att hon ju är lÃ¥ngt ifrÃ¥n ensam att bli uppdressad till national-helgon i USA.

I Whitneys fall var det OS-invigningen. Michael Jackson – superbowl dÃ¥ stod de pÃ¥ topp. Men sen faller dem. Vissa faller offentligt som Britney pÃ¥ MTV Video Music Awards, andra mer ”subtilt genom ett konstant förfall – som Elvis Presley m.fl.

Det finns verkligen Ã¥tskilliga exempel som alltid följs av ett ofrÃ¥nkomligt enormt fall till mer.. ”mänskliga” dimensioner. Vad beror det pÃ¥? Hur kan en nation ha sÃ¥ enormt stora behov av att sätta folk pÃ¥ en renhets-piedestal? För att sedan avsätta dem. Jag vet faktiskt ingen annan modern stat som har det behovet. Man fÃ¥r ju nästan blicka mot Iran för att hitta samma behov av att sätta folk pÃ¥ helgon-position och tillbe deras renhet för att sedan förkasta dem när de begÃ¥r ”orena” handlingar.

Det är ju faktiskt oerhört att en nation som sÃ¥ gravt förkastar stater som sätter detta renhetsperspektiv som centralt i sin nationella politik och sätt att vara – att denna stat själv gör exakt samma sak. Offentlig korsfästning. Den enda skillnaden är att det inte finns en samlad organisation eller myndighet som gör det i USA. Det är sÃ¥ att säga decentraliserat till en massa medier och religiösa samfund och konservativa föräldrar.

Men oavsett vad – USA har en fantastisk förmÃ¥ga att föda legender i form av konstnärer, artister, musiker mm – ja t.o.m. politiker som totalt omdefinierar genrer och som skapar saker som man inser är klassiska redan första gÃ¥ngen man hör dem. Whitney har gjort det ett antal gÃ¥nger. Det är just den möjligheten att göra nÃ¥got stort, nÃ¥got legendariskt som – vid en resultaträkning – verkar vara möjligt i lite högre mÃ¥n i det där underbara stora landet en bit västerut..

Xenofilia är namnet på ett produktionsbolag och förlag i Malmö. Hur namnet kom till skulle jag gärna vilja veta. Var det en reklambyråpitch? Ett utslag av en långdragen varumärkesprocess? Eller kanske en hyllning till filmen Aliens där monstret till slut får namnet Xenomorf? Jag har en känsla av att det finns en bakgrund, och den ska jag vid tillfälle ta reda på. Ett bra namn däremot, man reagerar och memorerar.

IgÃ¥r hade Xenofilia releaseparty och boksläpp. Det här är det första släppet för Lena Friblick och Anna Töörn som driver bolaget – bägge har gemensam historia inom TV4 som nyhetsuppläsare och programledare. Men igÃ¥r stod  3 charmiga böcker i centrum. För Anna och Lena, som likt mig och Bella är entreprenörer, är det ny mark att bryta. Spännande!

Böckerna är en slags dagbok över ditt hus/lägenhets/stug-köp. En charmig gå-bort-gåva där man kan fylla i med bilder före och efter renovering, saker man valt att göra i huset, dokumentera vilka färger man valde och en hel massa andra saker. Charmigt illustrerad av Milli Lembke.

Björn Ranelid talade – som alltid väldigt väl om sig själv – och det bjöds pÃ¥ vin, bÃ¥l (BÃ…L! När drack du det senast?! Skoj!) och pastasallad. Och tÃ¥rta. Ja alltsÃ¥ sÃ¥n där riktigt gräddig tÃ¥rta med dränkt sockerkaka i. Rejält osunt. Men ack sÃ¥ härligt. Efter det strosade jag hem i den ljumna sensommarkvällen. Livet är inte sÃ¥ tokigt..

Idag lite intervjuer, administration och förhoppningsvis kommer min iPhone 3gs idag! Håll tummarna!

IgÃ¥r var jag pÃ¥ ett mycket intressant seminarium pÃ¥ Swedbank Arena i Malmö. Arrangör var Svenskt Näringsliv som ville fÃ¥ igÃ¥ng en diskussion om Näringslivet 2010 och gjorde det med en Kick-Off – Avspark 2010.

Ett kul initiativ med ett inte lika roligt innehåll. Svenskt Näringsliv har dykt ned i ungdomsarbetslösheten och frågat 100 ungdomar påvardera sida av sundet om deras attityder i arbetslivet. De har bara frågat ungdomar som faktiskt har ett arbete och som inte fyllt 25 år. Resultatet är mycket nedslående för svenskarna.

Till att börja med fÃ¥r danskarna i hög utsträckning arbete innan de ens tagit examen – svenska ungdomar fÃ¥r vänta över 6 mÃ¥nader eller mer.

Svenska ungdomar är generellt sett mycket mer negativa till sin framtid. I Danmark är 9 av 10 sysselsatta ungdomar fulla med framtidsoptimism och tillförsikt. I Sverige är bilden den motsatta. 9 av 10 ungdomar känner oro inför framtiden och möjligheten att fÃ¥ ett nytt arbete. Det är ganska skrämmande siffror som kommer att ge problem framöver. Danska ungdomar har ett väsentligt större utbud av arbeten att välja pÃ¥ vilket ger dem en säkerhet och skänker lugn. Det visar sig i att de t.ex. inte tar ett arbete som de inte tror att de kommer trivas med, och om de är pÃ¥ ett jobb där de inte trivs sÃ¥ säger de upp sig – eftersom det finns andra jobb att fÃ¥. Svenska ungdomar däremot tar första bästa arbete eftersom det finns sÃ¥ fÃ¥ att välja pÃ¥ – och de stannar pÃ¥ dem fast de inte trivs.

Dessutom vågar de danska ungdomarna ställa högre krav på sina arbetsgivare och är mindre beroende av kontakter för att få jobb, till skillnad från Sverige där kontakterna ofta är avgörande. Och som Eva Östling Ollén, regionchef för Svenskt Näringsliv konstaterade så är kontakter ite alla ungdomar förunnat. Samtidigt innebär inte heller avsaknaden av ett starkt kontaktnät något hinder för att få jobb i Danmark. Men i Sverige är det alltså nästan helt avgörande.

SÃ¥ nÃ¥got mÃ¥ste göras. Svenskt näringsliv vill naturligtvis ändra i LAS, och det kanske är en väg att gÃ¥, men generellt tycker jag mig ha sett en helt annan attityd till ungdomar – bland arbetsgivarna i Danmark. De ses som oslipade diamanter. Man anställer dem själv eller tar in dem som Vikarer (via bemanningsföretag) och ger dem chansen att visa framfötterna. HÃ¥ller de inte mÃ¥ttet sÃ¥ – säger man upp dem. I Sverige gör man varken eller. Det gynnar ingen.

Visst finns det stora bolag som Ericsson som i högkonjunktur dammsuger högskolorna pÃ¥ ingenjörer, men i övrigt är det ganska svÃ¥rt att ha ”Noll Erfarenhet” men ”Enorm Ambition”. Alla vill ha kandidaten som har 2-3 Ã¥rs erfarenhet, som redan bevisat att han/hon kan, men ingen vill ta chansen och odla en  ung person till den punkten.

Men som någon så vist frågade igår; Vem gav dig ditt första jobb? Borde inte du ta ditt ansvar och ge någon annan chansen till sitt första jobb?