cristofer Рmalm̦, cph, sthlm.

2010. Jag är en rejäl Mac-Nörd. Ja, jag vet det har varit en stabil utveckling åt det här hållet. Allt sedan jag skaffade min första mac mini som mediecenter har det utvecklats i denna riktning, som kulminerade i min iPhone sommaren 2009. Men nu är jag HELT mac-ifierad.

I veckan släpptes iPad.

En läsplatta. En Netbook. En iPod. En spelmaskin. En filmvisare. En morgontidning. Ja, just det. En morgontidning. Hur larvigt det än lÃ¥ter sÃ¥ är det just det sistnämnda som blir min ”Killer App”. Det slutgiltiga argumentet.

Istället för en otymplig morgontidning bredvid mig med en massa dumma annonsbilagor och en massa papper som ska bäras till pappersinsamlingen hela tiden – sÃ¥ har jag en iPad.

DÃ¥ behöver jag heller inte betala för det pappret och den distribution som papper kräver, men utan att förlora min läsupplevelse. Tidningsbudet har aldrig problem med att tidiningen kommer för sent. Och jag fÃ¥r SvD’s senaste ”stoppa presarna-edition” trots att jag bor i Malmö – och jag kan läsa om ALLT som hänt tills just jag öppnade tidningen. Det är en killer. Vid sidan av det har jag min facebook, min twitter, min mail, min blogg och min förströelse. Allt i en maskin. Som ligger bredvid mig till frukostespresson.

Det tog mig några dagar. Jag var inte så imponerad vid presentationen. Men jag kommer stå i kö. För jag ska ha en. Direkt. Och säga upp min morgontidning så snart SvD finns i iPad. Och så snart jag kan läsa Frostbergs krönikor från Sydsvenskan online varje lördag. Bråka med Heidi Avellan om jämställdhet på Twitter kan jag ju redan. På min iPhone.

Helt sinnessjukt! Det var Claus Lindoffs egna ord om nÃ¥gra av de kampanjer han och hans team tagit fram för märken som Louis Vuitton, Air France – och Viktor & Rolf här till höger. Tanken var att göra en kombinerad kampanj för deras butik – där allt är vänt upp och ned – och Piper’s champagne. SÃ¥ledes vändes allt upp och ned. Notera att glaset gÃ¥r att dricka ur pÃ¥ toppen – dvs foten. Flaskan öppnas sÃ¥ledes ocksÃ¥ i fel ända och kylaren.. ja – ni fattar. Hela kittet gick att köpa i butik.

Han talade idag pÃ¥ Näringslivsdagen om vikten av kreativitet, att kasta sig ut och göra saker. Hans historia är rätt rolig – gick pÃ¥ Handels och pluggade pÃ¥ Sothebys, hamnade till slut pÃ¥ Investment Bank i London och flydde därfrÃ¥n till reklambyrÃ¥ i Frankrike. Utan att tala franska. Fick sig en snabb duvning i uttryck som ”C’est le bordel!!” – om verksamheten han själv jobbade i.

Men han har gjort sig en bra karriär där nere och är idag VD för en byrå som bara jobbar med LYX. Sicken lirare.. Det jobbet skulle man vilja ha. Han har t.ex. täckt in Louis Vuittons hela butik på Champs Elysées i väskor i megaformat under tiden de renoverade. Och tagit fram annonser för Air France som är helt ljuvliga.

Tillsammans med Karl Lagerfeldt och Baz Luhrman har han tagit fram den här fantastiska filmen för Chanel no 5 som visades endast en gång! Den gick innan nyheterna kl 20.00 i USA, Frankrike och Storbrittannien. En gång. Och aldrig mer. Men naturligtvis så bra att den fick ett liv på nätet efter det:

Fast innan han arbetade enkom med lyx så blev det bl.a. Evian. T.ex. den här:

Inspirerande som tusan. Honom skulle jag gärna jobba med. Som leverantör dÃ¥. Jag har ju redan världens bästa jobb. Fast jag inte fÃ¥r bränna 80 miljoner pÃ¥ en kampanj. Men har du ett lyxmärke – ring honom. BETC Luxe heter byrÃ¥n. BETC ja. C stÃ¥r för Claus..

Jag har jobbat i Danmark. Där lärde jag mig en helt ny företeelse. Folk sa upp sig i vredesmod. Bad chefen fara och flyga. Gick vidare. Gud så skönt! Det borde vi också lära oss.

Kom att tänka på det idag när en person i mitt nätverk tipsade mig om det här blogginlägget, om min tidigare arbetsplats. Kolla kommentarerna. Förödande för företaget, naturligtvis. Men även för de anställda på Hudson. Varför har de inte sagt ifrån? Varför har de inte gått vidare?

Folk borde ha en Ã¥rslön pÃ¥ banken, sa Anne Wibble. Hon hade rätt. I Danmark säger folk upp sig – för det finns alltid ett nytt jobb att fÃ¥. Men det gör man sällan i Sverige. Vi är dÃ¥liga pÃ¥ att säga ifrÃ¥n, starta eget, skaffa nytt jobb, gÃ¥ till konkurrenten etc.

Själv har jag startat eget – och inget är bättre än att fÃ¥ bestämma själv. Det är sÃ¥ skönt. Jag är ansvarig. Nu fÃ¥r vi se om det är jag som kommer bli dissad som chef. Om nÃ¥t Ã¥r. Men det tror jag inte. I alla fall har feedbacken varit mycket bättre än de där kommentarerna.

Idag är det Gala!

Ja, i kväll i alla fall. Dagen börjar med Näringslivsdagen där bl.a. Ã¥rets rookie-företag ska utses – ett sätt för Malmö Stad att uppmuntra Entreprenörsskap. Kul!

Ikväll blir det sen gala pÃ¥ Malmö Opera med mingel, mat och prisutdelningar – och sÃ¥ lite underhÃ¥llning. SÃ¥ även om andra har det glammigt pÃ¥ Guldbaggegalan sÃ¥ har jag det ocksÃ¥ rätt bra.

Lørdag i Dronningens by.

Vad kan vara trevligare? Ja, det vore väl New York eller Paris eller Rom då. Men här i Skandinavien finns få trevligare saker.

Smørrebrød fick det bli. På Gitte Kik. Nytt ställe för mig, men lär ska vara det mest klassiska av klassiska smørrebrød. Stället är inte så gammalt dock. Bara från 1910 även om det funnits bränneri i lokalen sen 1700-talet.

En hel buffé av smørrebrød står uppdukade på en disk. Bara att peka och beställa. Och alla Aalborgs snapsar finns. Bara en sån sak.

Jag gillade. Men det är inte min favorit. Favoriten är Schønneman. Gitte är dock lättare att få bord på och har vansinnigt god mat, men kanske lite lite salt och lite lite vinäger i remoulade etc. Men det är finlir. Stället är underbart. Servicen mysig och härlig som den ska vara. Och så där lite lätt elak. Som sig bör.

Mona är i blåsväder över en väska. Som hon fått. Stackarn.

Det är faktiskt lite fånigt. I resten av världen beundrar vi folk som har lite stil och snygga saker. Väskan är ju jättesnygg! Män har ju haft svindyra portföljer i alla år. Varför skulle inte en svensk oppositionsledare med 6-siffrig månadslön få ha en snygg väska?

Själv var jag i Köpenhamn igår och insåg att jag behövde en sedelklämma. Var hittar man det om inte på Ludde? Ja, Louis Vuitton alltså. Det är en ynnest att få shoppa hos dem. Alltid vänligt. Folk som öppnar dörren. Det fiffas, det fuffas, det krusas. Jag gillar det. Och sen paketeras det.

Jag köpte den lilla klämman. Den sattes i en sammetspåse. Den sattes i en pappask. Den sattes i en papppåse. Lovely.. Man måste älska sånt.

Så Mona. Nu har du en väska. Nästa gång. Köp den själv. Det är en ännu större upplevelse än att få den.

Men LO-Wanja däremot.. Alltså för i..

Du köper en piratkopia. Vet du vem som gjort den? Var? När? Tänkte inte pÃ¥ det va? Det är typ en femÃ¥ring som stÃ¥r vid ett farligt industriellt maskineri utan skyddskläder. Mitt i natten. I Kina. Och alla de pengar du betalar för din väska gÃ¥r till – maffian! Det är fanimej upprörande. Och det sponsrar du. Det är den riktiga storyn.

I fredags käkade jag lunch med maken.

Nosh Nibble & Cush blev vÃ¥rt restaurangval – och väl där en fantastisk god torsk.

Som vanligt kom den in perfekt tillaga. Liggandes på en bädd av förvällda sockerärtor dekorerat med sunda tillbehör som syrad rödlök och dill. Och så en sås baserad på skirat smör.. Galet gott!

Nosh är det enda stället i Malmö som alltid har nya rätter varje dag och alltid – bra rätter. Jag har aldrig ätit nÃ¥got jag inte gillat hos dem. Dessutom är Hadiza alltid den perfekta värdinnan tillsammans med maken Richard, känd krögare frÃ¥n bl.a. Torso Twisted.

Rekommenderas varmt. GÃ¥ dit. Kaptensgatan 1, bredvid P-huset Anna.

Yours truly bögade loss på Wonk igår.

En drajja hemma och sen off till Malmö Opera. Började kvällen med premiären på Julie. Röda mattan var utrullad. Fotografen tog bilder.

Men det var faktiskt inte sÃ¥ bra. Det var faktiskt dÃ¥ligt. Man skulle t.o.m. kunna säga att det sög. SÃ¥ här: Vit rik kvinna blir kär i svart tjänare. Det gÃ¥r ju inte. Nej. SÃ¥ hon tar livet av sig. Eh… Kanske inte sÃ¥ modernt va ? Känns svÃ¥rt att relatera till? Det kanske fortfarande är aktuellt hos Capetown opera’s publik. Men i Malmö tror jag att vi hellre vill se att det där funkar, förhÃ¥llandet mellan den vita vackra rika kvinnan och den svarte killen frÃ¥n den lägre klassen. Att de fÃ¥r varandra. Det ligger mer i tiden. Bara att första scenen är en svart man och en svart kvinna fÃ¥r mig att fundera. ”Är de tjänstefolk? Ska jag tro det? Bara för att de är svarta?” Övriga markörer saknas nämligen, sÃ¥ jag känner mig först upprymd – över att jag kanske fÃ¥r ha fel.. Men, nej. Regissören vill bara att allt ska vara som det en gÃ¥ng var. Trist. TrÃ¥kigt. DÃ¥ligt.

En pick-me-up behövdes. Ett glas champagne i en vansinnigt vacker lägenhet. Sen en middag. I en annan lägenhet. God mat, härligt sällskap. Och sen drinks. På Wonk.

Wonk är bögarnas mecka i Malmö. Dock inte bögarnas Mecka. Men kul hade vi. Dansade. Drack champagne. Och öl.

Idag. DVD. Sagan om Ringen. Och promenad i det förfärliga vädret. Och nu middag. Kathleen Battle och Cecilia Bartoli får förgylla min makes fantastiska kokkonst.

Efter mÃ¥nga om och men.. Tack till Hans – vÃ¥r teknikhjälte!