I veckan släpptes iPad.

En läsplatta. En Netbook. En iPod. En spelmaskin. En filmvisare. En morgontidning. Ja, just det. En morgontidning. Hur larvigt det än låter så är det just det sistnämnda som blir min ”Killer App”. Det slutgiltiga argumentet.

Istället för en otymplig morgontidning bredvid mig med en massa dumma annonsbilagor och en massa papper som ska bäras till pappersinsamlingen hela tiden – så har jag en iPad.

Då behöver jag heller inte betala för det pappret och den distribution som papper kräver, men utan att förlora min läsupplevelse. Tidningsbudet har aldrig problem med att tidiningen kommer för sent. Och jag får SvD’s senaste ”stoppa presarna-edition” trots att jag bor i Malmö – och jag kan läsa om ALLT som hänt tills just jag öppnade tidningen. Det är en killer. Vid sidan av det har jag min facebook, min twitter, min mail, min blogg och min förströelse. Allt i en maskin. Som ligger bredvid mig till frukostespresson.

Det tog mig några dagar. Jag var inte så imponerad vid presentationen. Men jag kommer stå i kö. För jag ska ha en. Direkt. Och säga upp min morgontidning så snart SvD finns i iPad. Och så snart jag kan läsa Frostbergs krönikor från Sydsvenskan online varje lördag. Bråka med Heidi Avellan om jämställdhet på Twitter kan jag ju redan. På min iPhone.