cristofer Рmalm̦, cph, sthlm.

Ja. Jag tänker mest på den. Zarah Leander.

Det är sÃ¥ dystert sÃ¥ man blir galen. Jag älskar den lÃ¥ten. Spela den pÃ¥ en strand när det är strÃ¥lande sol och +35 och jag GARANTERAR att alla blir deprimerade. EmellanÃ¥t är man “in the mood for gloom”. EmellanÃ¥t inte.

Singin in the rain saknar helt den typen av mörker. Den handlar mer om ja.. ja, det spelar faktiskt ingen roll vad den handlar om. Men okej. Recap.

Stumfilmen möter talfilmen. Den stora stjärnan har ingen röst. Hon är patetisk. Hon kan inte tala inte sjunga. Hon blir dubbad. Vägrar gilla läget. Fejkar. Och blir avslöjad. Detta är faktiskt hela manuset. Men det är 3 timmars föreställning.

För att fylla ut, finns fantastiska dansnummer. Och en regnmaskin. Koreografin och iscensttäningen följer slaviskt originalet, dvs filmen. Exakt. Och dansnummrena är bländande bra. Regnet ÖSER ner. 3500 liter ser jag forsa ned. Och det finns 8000 liter totalt.

Men det räcker inte. Publiken som går därifrån är tudelad. En del älskar det. De är alla över 40-50. De kommer ihåg filmen. Älskar nostalgin.

Vi andra är av annan åsikt. Några är för unga för att komma ihåg filmen. Andra har sett och tycker det var bättre på film. Men oavsett. Det håller inte. Det är daterat. Det speglar inte vår tid. Det saknar relevans. Och berättarformen håller inte heller. Den känns lika daterad. Monolog. Dialog. Dans-utfyllnad.

Men vad värre är. Det är en privatteateruppsättning. I ett skattefinansierat hus. Och med Oscars ensemble. Det är inte rimligt mot husets anställda. Det är inte rimligt att skattesubventionera en privat uppsättning. Det är inte rimligt att göra något som saknar relevans i ett sånt hus.

Nej tyvärr. Malmö Opera är ett fantastiskt hus och kompani. Men det här håller inte. Och det är framför allt Oscars fel. Och beställarens. Dvs den avgågna chefens. Det är ju för väl.

Idag är det Gala!

Ja, i kväll i alla fall. Dagen börjar med Näringslivsdagen där bl.a. Ã¥rets rookie-företag ska utses – ett sätt för Malmö Stad att uppmuntra Entreprenörsskap. Kul!

Ikväll blir det sen gala pÃ¥ Malmö Opera med mingel, mat och prisutdelningar – och sÃ¥ lite underhÃ¥llning. SÃ¥ även om andra har det glammigt pÃ¥ Guldbaggegalan sÃ¥ har jag det ocksÃ¥ rätt bra.

Yours truly bögade loss på Wonk igår.

En drajja hemma och sen off till Malmö Opera. Började kvällen med premiären på Julie. Röda mattan var utrullad. Fotografen tog bilder.

Men det var faktiskt inte sÃ¥ bra. Det var faktiskt dÃ¥ligt. Man skulle t.o.m. kunna säga att det sög. SÃ¥ här: Vit rik kvinna blir kär i svart tjänare. Det gÃ¥r ju inte. Nej. SÃ¥ hon tar livet av sig. Eh… Kanske inte sÃ¥ modernt va ? Känns svÃ¥rt att relatera till? Det kanske fortfarande är aktuellt hos Capetown opera’s publik. Men i Malmö tror jag att vi hellre vill se att det där funkar, förhÃ¥llandet mellan den vita vackra rika kvinnan och den svarte killen frÃ¥n den lägre klassen. Att de fÃ¥r varandra. Det ligger mer i tiden. Bara att första scenen är en svart man och en svart kvinna fÃ¥r mig att fundera. “Är de tjänstefolk? Ska jag tro det? Bara för att de är svarta?” Övriga markörer saknas nämligen, sÃ¥ jag känner mig först upprymd – över att jag kanske fÃ¥r ha fel.. Men, nej. Regissören vill bara att allt ska vara som det en gÃ¥ng var. Trist. TrÃ¥kigt. DÃ¥ligt.

En pick-me-up behövdes. Ett glas champagne i en vansinnigt vacker lägenhet. Sen en middag. I en annan lägenhet. God mat, härligt sällskap. Och sen drinks. På Wonk.

Wonk är bögarnas mecka i Malmö. Dock inte bögarnas Mecka. Men kul hade vi. Dansade. Drack champagne. Och öl.

Idag. DVD. Sagan om Ringen. Och promenad i det förfärliga vädret. Och nu middag. Kathleen Battle och Cecilia Bartoli får förgylla min makes fantastiska kokkonst.